Det suraste av alla sura äpplen
Det blev aldrig något inlägg om Skövdematchen. De som vet hur den slutade kan nog förstå varför också. Vi valde att släppa den ganska fort då det var säsongens i särklass sämsta prestation från vår sida, så nog skrivet om den. Vi hann heller inte med att skriva om matchen mot Heid, det var ju pang på rödbetan med ny match tre dagar senare. Men för att sammanfatta den matchen kan vi säga, herregud va skönt! En kul match som visade att spelet börjar sätta sig ordentligt, både framåt och bakåt. Betydligt färre tekniska fel också jämfört med matchen innan mot Skövde. Det var härligt med två poäng!
Sen var det ju det här med matchen mot Västerås. Den var inte alls lika kul. Inte på det viset som Skövde-matchen inte var kul, utan på ett mycket, mycket värre vis. Det var en fruktansvärt jämn match, och då menar jag verkligen fruktansvärt jämn. Den störst ledningen under matchen var när Västerås gjorde 4-1 efter 5 minuter. Från och med den elfte matchminuten ledde aldrig något lag med mer än 1 mål. Så för publiken som tagit sig till Bombardier bjöds det verkligen på en show där båda lagen spelade bra försvarsspel med duktiga målvakter bakom.
Med underläge in i sista spelminuten lyckades vi kvittera med 13 sekunder kvar, men Västerås hann med ett sista uppspel som slutade med linjeinspel och en tilldömd straff på slutsignalen. Med en skosula på bollen smet ändå bollen in och det slutade 21-20.
En uddamålsförlust är aldrig kul och speciellt inte när det sista målet sker på straff när klockan står på 60.00. Det är aldrig lätt att förlora, men det är nog lättare att förlora med 10 än på det här sättet. Att förklara vad som försiggår i huvudet direkt efter slutsignalen går nog inte att beskriva. Det är ilska blandat med en tomhet. Det är bara så jävla orättvist. Efter att ha spelat en så jämn match och gjort en så bra prestation får vi inte med oss en enda poäng. Fan.
